Här tänker jag skriva lite om andra hästar som betytt mycket för mig.

Slipsen (Royal Tie)
Slipsen var min allra första häst. Jag var 12 år då jag fick honom och han var alldeles, alldeles underbar;)
Han var 162 cm hög (jättestor tyckte man då!) och svart. Han var 8 år då jag fick honom, då var han omskolad till ridhäst efter att ha gått en hel del löp både i Sverige, Danmark och England, om jag minns rätt.
Slipsen var ganska elak vid hantering, han bet mig säkert 1000 ggr, och han var allmänt kallad "den store, svarte saten" av bonden som hade ladugården där Slipsen fick bo;) Men när man red så var han jättesnäll, om än lite pigg och glad. Jodå, han stack med mig massor av ggr, men det vande man ju sig vid;)
Han gillade inte att hoppa, vägrade ofta ofta.. men skam den som ger sig:)

Vi sålde honom då jag skulle flytta hemifrån och gå i gymnasiet, och det var ett stort misstag:(
Tjejen som köpte honom "lovade" ju att ta väl hand om honom, men det dröjde inte länge förrän jag ryktesvägen fick höra att han stod på en ridskola och var jättemager och vantrivdes. Jag slängde mig på telefon och skulle höra om jag fick köpa honom tillbaka, men då hade han redan gått till slakt.
Det känns fortfarande en klump i magen när jag tänker på det, efter den minnesbetan lär jag få väldigt svårt att sälja en häst flera gånger...
 

Vackra Slipsen, krubbitare var han också...
 

Vinterklädd michelingubbe och fullblod med hömage:)

Casimirsborgs Cindy
Det här är new forest-ponnyn som lärde mig att rida!!
Hon var min bästis Annas häst och det var den allra första hästen i barndomen. Jag var väl ca 9 år och Anna var 8, när de fick henne och vi och våra storasyrror red in henne efter bästa förmåga....
Har väl antagligen förträngt en del, men vad jag minns så var Cindy en tuff dam, så nog hände det att vi flög av så det visslade om det.. Särskilt Anna (som inte vet vad ordet försiktig betyder) flög av ofta...
Den gången jag minns bäst (och med fasa) är då Anna fastnade i stigbygeln med ena foten och Cindy hysteriskt sprang iväg längs en sån där gammal makadam-belagd väg... med Anna släpandes efter! Efter ett bra tag lossnade hon som tur är, ni kan ju gissa hur uppskrapad hon var då...

Nåväl, mycket lärde vi oss av söta Cindy, det lade nog grunden för en bra balans i alla fall;)
Cindy lever inte längre, men hon blev över 20 år gammal och hade ett bra liv.

Här är Anna och Cindy och deras shettis som hette Pontus.

Mariana var en stor, svart nordsvensk madame som Anna och storasyrran Pernilla fick ta över från en gammal gubbe som bodde i närheten. Jag vill minnas att det pratades om att hon var elak och avskydde folk, men jag minns henne som en jättemysig häst. Henne red vi oftast barbacka, och hon hade en bred, mjuk rygg att sitta på. Det blev nu så bra att jag och Anna äntligen kunde rida samtidigt (innan dess cyklade alltid den ena medans den andra red). Jag vet inte hur det var när Sandra (min syster) och Pernilla red, men när VI red så lekte vi ofta indianer (full galopp i skogen -barbacka!) eller Ivanhoe (improviserade tornerspel, full fart emot varandra på varsin häst, sen slet vi tag i varann och såg vem som hamnade överst på marken, det var den som vann....Jösses, gjorde man så idag skulle väl vartenda ben i kroppen brytas...
Jag kan fortfarande klart känna hur det kändes då vi hoppade terränghinder med henne (utan sadel) och hon dundrade fram....Härliga minnen!
Här är Annas storasyster Pernilla på Cindy och en annan tjej med Mariana.

Mitti var nog Årdalas vassaste ponny:)
Min kompis Anna-Lena var hennes ägare, och jag slutade aldrig förundras över hur människan vågade rida på det krutpaketet.*ler*
Så här berättar Anna-Lena om sin häst, Citat:

Ridskolehästar jag minns...

När jag var liten så red jag på Högtorps ridskola utanför Flen. Vi var ett helt gäng från Årdala som red samtidigt och jag misstänker att vi väl inte var det mest ambitiösa gänget som red där, men säkert bland de oräddaste och vildaste;)

Hästar jag minns väl var en liten ponny som hette Penny, hon var en favorit. Jag minns henne som pigg och busig. En annan favorit var Duchesse (hur stavades det?). Jag har en bild (tyvärr bara på papper) där jag leder henne efter lektionen, jag var pytteliten och hon JÄTTESTOR! Vet faktiskt inte hur stor hon var, men just då var hon den största jag någonsin ridit! Henne minns jag än idag med värme.

En period red jag på ridskolan i Markaryd (jag jobbade ju där ett tag). Oftast fick jag rida med på ngn häst som "blev över" men jag minns en slö, liten häst som ironiskt nog hette Blixten. Han var jätteduktig när man väl jobbat igång honom. Jag minns väl en gång då vi hoppade och den rackaren vägrade (å fröken Lindström hade inte en tanke på att han kunde göra det..) Gissa hur nära det var att jag ramlade av ..mitt framför läktaren där folk satt och tittade... Jösses vad pinsamt;) Annars när det skulle hoppas fanns det en liten skimmelponny som hette ...Facett tror jag... hjärnsläpp (?) men hon gillade iaf inte att hoppa nåt vidare, så henne fick jag ta... Henne hoppade jag och det var spännande om inte annat;) Hon var en sötis i alla fall!